Alfons och Alex och de övriga fölen föstes än en gång ut ur en lastbil. Den låga byggnaden intill såg ogästvänlig och skräckinjagande ut. Oroliga djur ropade från dess inre och det luktade konstigt och ovant för den lilla fölflocken. De knuffades in i byggnaden, genom långa gångar och delades sen upp i bås. Alfons och Alex delade sin fålla med fem andra föl. De små hästarna var rädda. De kunde inte förstå vad som pågick på den här platsen, men de kände oro och olust och de visste att det inte var en plats de ville befinna sig på.
Fölen fick mycket mat och de trängdes runt utfodringsplatsen i båset. Dag ut och dag in var äta det enda de hade att göra. De längtade efter att få röra sig, efter att känna den friska luften i näsborrarna och att få springa över ängarna med sina små fölhovar. De försökte leka lite med varandra där inne i fållan, men det var för trångt och de blev mest irriterade på varandra. Solen sken in genom små gluggar här och där, och de önskade inget hellre än att få tränga sig ut från detta mörka hus.
Ibland kom den skrämmande mannen, som de hade träffat på marknadsplatsen, in i fållan. Han hade en konstig grej i handen, som gjorde ont varje gång den rörde vid något av fölen. De fick stötar för att hålla sig undan när han rörde sig i deras bås, och till slut flyttade de sig förfärat in i ett hörn varje gång han visade sig.
Det gick dagar och veckor. Många gånger under tiden på slakteriet hörde fölen fruktansvärda ljud från djur som skrek för sina liv. Det hände också att mannen eller någon av hans kumpaner hämtade ett föl ur deras ursprungliga flock - och de fölen kom aldrig tillbaka…
Så en dag kom en människa de aldrig tidigare hade sett. Hon pratade mjukt med hästarna och hon försökte komma i kontakt med dem. Fölen var dock för skrämda för att våga låta någon röra vid dem, och människan höll sig på avstånd utan att tvinga sig på dem. Alfons och Alex kände för första gången på mycket länge en nyfikenhet, och i deras fölhjärtan tändes ett litet hopp.
Kvinnan kom tillbaka flera gånger under några veckors tid, och några av fölen vågade sig så småningom fram för att nosa på henne. Hon utstrålade ett lugn, och Alfons och Alex, som fortfarande höll sig på betryggande avstånd, såg hur hon kliade de modigare fölen i pannan och på halsen. Kvinnan tog bilder på fölen och sa saker som att 'vi ska försöka hitta ett hem åt er'. Alfons och Alex tänkte på sina mammor, Flora och Florence. Det var det enda hem de kände till. Livsgnistan återvände till de små själarna, som nära nog hade givit upp all glädje.
Fotnot: Jag har inga faktiska belägg för att elektriska stötar har använts under Alfons och Alex tid på slakteriet. Däremot kunde jag tydligt avläsa på deras reaktioner när de kom till mig att de var vana vid att något väldigt obehagligt hände om en människa rörde vid i synnerhet ens bakdel.
Comments